Aldrig trodde jag att jag skulle få någon ro efter olyckan! Jag har inte skrivit om denna bit pågrund av att jag fortfarande bär på mycket sorg och ilska. 

Hösten 2017 blev jag överkörd av en gräsklippare... och ja, ni läste rätt... 

Jag cyklade till träningen när det kom en gräsklippare som körde in på cykelbanan. Tyvärr så kör de lite som om de får göra vad de vill. Jag upplevde själv att han inte hade koll på mig men tänkte att om jag bara håller mig till ena sidan så kanske han ser mig. Det gjorde han tyvärr inte. När han skulle svänga in på en annan cykelväg så hade han inte alls koll på mig. Han vred på ratten utan att kolla om någon vad där eller visa att han själv var påväg dit. Jag var livrädd. Jag försökte bromsa men min cykel hade fastnat i gräsklipparen och jag flög över styret och då körde han över mig. Det hemska var vad som hände sen. Mannen fick panik och han valde att backa, med ena däcket på mitt huvud... 

Jag kunde inte röra på mig och den här mannen hjälpte mig inte alls. Han ringde sin chef och frågade om han var försäkrad genom jobbet. Folk som försökte hjälpa mig, som såg vad som hänt, skickade han iväg och sa att jag var okej. Tillslut kom en kille fram och jag hörde honom skrika att jag inte alls var okej. Han ringde efter ambulans och hjälpte mig tills de kom fram. I efterhand fick jag reda på att det hade gått 45 min från olyckan fram tills denna kille kom och ringde 112. Jag åkte akut in till sjukhuset och de kollade igenom huvud, nacke, rygg, axel, arm och fingrar. Det var skit jobbigt! Inte nog med att själva återhämtningen var påfrestande så var det mer än så som var förjävligt. Alla samtal med mannens chef, polis, och försäkringsbolag var hemskt. Polisens utredning lades ner pågrund av att han räknades som cyklist eftersom han var på en cykelbana och inte räknas som fordon. Trots att utredaren tyckte det var fel så fanns de som sagt ingen lag att fälla honom på. 

Greens chef hade inte tid med mig och var fruktansvärt otrevlig! Efter tre månader fick jag bli arg och sätta krav på chefen och tyvärr var det de som gjorde att han till slut anmälde olyckan hos deras försäkringsbolag. Försäkringsbolaget nekade mig och såg inte att jag hade kvarstående men. Trots att jag har whiplashskadan från den dagen så förnekade dom den pågrund av att jag har EDS. Jag har bråkat med detta bolag under 2018 och en advokat har blandats in i detta. Försäkringsbolaget var ett norskt bolag så det gjorde det tyvärr inte lättare att kommunicera med dom. 

2019 kontaktade jag mitt egna försäkringsbolag för kvarstående men. Dom var ifrågasättande om beslutet hos Greens försäkringsbolag. Tydligen hade någon kontorsnisse själv beslutat att jag inte hade några problem genom att ha läst min journal. Därav skickades mina journaler till en läkare genom Folksam. Och idag kom beslutet! Jag trodde inte det var sant! Jag har fått svar på att jag har haft rätt hela tiden. Min invaliditetsgrad är bekräftat! Jag kan äntligen släppa denna fight. Äntligen kan jag jobba med att gå vidare. Jag är rädd för att cykla. Rädd för att se eller höra en gräsklippare. Rädd för att sitta fast. 

Jag har träffat läkare,fysioterapeuter och psykologer för att få hjälp med att bearbeta det och trots att jag fått bra hjälp så finns det ärr kvar. Den psykiska delen är den jobbiga delen. Jag kan inte stoppa mardrömmar och jag kan inte bara huxflux sluta vara rädd. Men utredningen är äntligen färdig! 2,5 år av detta har tagit mycket av mig. Pengarna är oviktiga just nu. Det viktiga är att jag har det bekräftat. Jag är dock väldigt tacksam idag. För att jag lever. För jag har vänner och familj som släppte allt och kom och hjälpte mig. Vänner som tvättar ur jord ur håret, tvättat sår, hjälpt mig med kläder och framför allt stöd när jag trodde att jag var ensam. Idag är jag äntligen fri från all ångest kring utredningen!