22 november 2021 vaknade jag klockan 6.00. Det var dags att ta den sista duschen innan det var dags att åka. Precis som min mamma så var jag allergisk mot detta schampo och fick som stora blåsor på axlarna som sved och kliade. Dom försvann så fort jag duschat av mig igen vilket var skönt. 

Men sedan jag vaknade den dagen fram tills jag fick på mig masken och sövdes så rann tårarna. Jag hade fått någon grov ångest och trodde att jag skulle dö. Jag trodde att jag aaaldrig skulle få komma hem till Tobias. Jag trodde jag aldrig skulle få pussa på Buddy. Och jag trodde att jag lämnade mitt hem för sista gången. 

Jag har aldrig varit med om en liknande känsla. Nu i efterhand kan man undra vad som pågick i huvudet men där och då var jag så säker på att jag aldrig skulle vakna igen. 

Den dagen var jag omringad av helt fantastiska människor. Sköterskorna på Ekoxen, narkosläkaren och min sambo fanns där för att trösta mig. Och för att inte tala om Staffan och Ellen från Vrinnevi! Dom var verkligen så bra kirurger som alla innan mig nämnt. Jag kunde inte vara mer nöjd än vad jag var. Staffan och Ellen fanns där för mig innan jag sövdes och det var även dom som väckte mig på rummet några timmar senare. 

När jag kom in på kliniken fick jag byta om ganska direkt och ta på mig en mysig morgonrock. Jag vägdes och fick medicin i ett undersökningsrum. Eftersom jag grät så pass så fick jag stopp direkt för dom inte ville att jag skulle bli uttorkad. 

Jag låg där från ca 8.30 till 9.30. Jag började känna av dom lugnande medicinerna ganska fort men det hjälpte tyvärr inte mig att sluta gråta. 

Jag opererades ca 9.30 och vaknade upp på rummet ca 15.00. Från och med att masken åkte på så minns jag ingenting! Det var en sak jag också var rädd för, att vakna på operationsbordet. Det hände ju självklart inte. 

Dom exakta tiderna är svåra att minnas av alla härligheter man fått av narkosläkaren haha! Jag minns min första promenad i korridoren. När jag stannade vid fönstret såg jag massor med barn leka ute på förskolans gård. Vad gör dom där mitt i natten?! Klockan var bara 15.40! Tidsuppfattningen var liksom inte på topp haha!

Men jag var uppe och gick ganska snabbt efter operation. Jag var blek det första dygnet och sjuksköterskorna var oroliga varje gång jag skulle upp. Men mina blodvärden blev bättre under natten och jag var helt okej på morgonen. 

I mitt rum hade helt fantastiska rumskamrater! Vi vaknade alla runt 05.00. Ingen hade sovit bra den natten. Inte för att någon störde liksom men det är mycket lampor och pip i rummen samtidigt som man bara vill hem och sova i sin egen säng.

Min första måltid

Strax efter 8.00 kom läkare från Vrinnevi och skrev ut oss tre i rummet med medicin och info. Efter det packade vi ihop och bytte om för att träffa vår dietist inför frukosten. Vi hade fått en jätte bra dietist som jag fortsatt ha god kontakt med efter operation. Men jag hade önskat att hon hade stannat kvar under frukosten. Jag var såååå rädd för att äta och fick knappt ner två skedar youghurt. Ni som följde min instagramstory efter operation vet att det redan här började bli ett problem. Det var obeskrivligt kämpigt psykiskt att inte kunna äta för man är rädd. Jag märkte på kroppen att det inte var hållbart att klara sig på så lite som jag gjorde.