Bjuder på en gammal bild eftersom jag inte gillar att stå framför kameran och den senaste tiden har det bara blivit värre...

 

MEN till saken som jag vill komma till de är skammen över operation. Jag velade länge med om jag skulle gå offentligt med min resa då det inte alltid är en positiv stämning kring överviktsoperation. Jag sökte så himla mycket efter aktiva bloggare och youtubers som berättar om sin resa. Tyvärr såg det ganska mörkt ut på den fronten sååå, då tänkte jag hey why not! Jag kommer ändå inte kunna dölja det allt för länge eftersom jag är väldigt öppen med vad min kropp går igenom. Tyvärr är det ju så att vart vi än vänder och vrider på oss så finns dom där negativa personerna och kommentarerna ändå och jag är ganska förberedd på dom redan i början av denna resa. 

 

Det är väldigt många som vänder sig till min instagram och skickar privata meddelande om att de känner sig ensamma i denna resa då de inte vågar berätta för nära och kära. Jag blir både glad över att de vänder sig till mig men ändå ledsen över att vissa av er inte vågar berätta. Och på ett sett förstår jag det också. Man vill inte höra om hur man förstör sitt liv om man gör denna operation eller att man är lat tex och det "bara" är att röra sig mer och äta mindre. Alla som planerar att göra en överviktsoperation eller redan har gjort en har redan passerat den tiden där de reflekterad över vilka för- och nackdelar det finns med att göra operationen. Kan vi inte då istället stötta och hjälpa till? Hittills har jag fått ett bra stöd från de allra närmaste. Jag önskar att man kunde vara mer stöttande i varandras beslut i livet. På instagram har jag kommit i kontakt med så många fina människor som stöttar varandra, ger tips och berättar hur det går för dom. Ibland upplever jag som att vi lever i en egen liten bubbla. Att det är vi mot dom typ. Kan inte resten av människorna låta bli att särskilja oss från det "normala"? 

 

Sen har vi ju en annan tanke jag reflekterar mycket över, och det är ju att det är en "quick fix".

Jag själv har bantat sen jag var tonåring och inte fan är det en quick fix? Jag har gått igenom så fruktansvärt mycket innan jag ens tog beslutet om att söka för en operation. Många verkar tro att man lagt på sig "några" extra kilon och nu vill gå ner så då drar man till med en quickfix!? Nej nej nej kära vänner. Jag har fällt många tårar genom åren pga övervikt och bantande.

Inte nog med allt slöseri på känslor så har vi ju faktiskt alla pengar man bränt, all tid man slösat, all ohälsosam hets osv. Jag började banta 2007 när en släkting trodde hen hade rätt att tvinga mig till att gå ner i vikt för att hen tyckte jag var tjock. Kommentarerna jag önskade jag slapp. Fram tills 2019 har jag kämpat fram och tillbaka men aldrig lyckats bli normalviktig. 2019 i augusti ringde jag vårdcentral om att boka en tid hos en läkare för att diskutera mitt val om GBP. 2019, 21 oktober skickade min läkare en remiss. 2020, 9 januari fick jag träffa överläkare på Vrinnevisjukhuset. Och nu väntar jag på gruppinfo 2020 12 mars. Ska vi fortfarande kalla det för quickfix? Vi är så långt ifrån en quickfix som det bara går att komma. Jag har inte ens kommit långt i min resa och det har redan gått ganska lång tid sen jag bestämde mig för att ringa det där samtalet i augusti. Så kan vi nu sluta skämmas över operationen? Vi gör en viktig förändring i livet för att orka många år till!